Ibland blir man less för mindre, i detta tillfälle så har jag lust och skrika,gapa..

 

Jag är hemma från jobbet med värk i bröstkorgen konstaterad muskelinflammation, varit hemma i 1 vecka ( ska äta kuren i 1,5 vecka till. En viss person säger då till mig att - ska man komma ut i arbetslivet så måste man jobba och vara där man kan inte bara vara hemma hela tiden och komma med ursäkter.

 

( personen tänker då även på andra gånger jag varit hemma och SJUK ), ja men har jag ont just nu och inte kan jobba anser jag och jobbet tycker jag ska vila, samt skolan oxså!  Det innebär lyft och en massa trappor att gå i upp och ner på jobbet, samt åka buss fram och tillbaka till både skolan och jobbet som mitt psyke absolut inte klara av nu då jag avstår min dagliga medicin som jag egntligen ska ta, pga att jag äter denna nu för att få bort inflammationen. Jag vill avstå från allt sånt som jag brukar göra i min vardag för att bli frisk, och så får jag ett sådant svar. Fyfan va ledsen jag blir och tar illa vid mig, och så den klassiska meningen - du fattar inte att du oxså kan såra folk...

 

 

Fast de är jag som är hemma och dålig och h*n säger dessa saker och så får jag detta svar...

 

 

 

Ibland vill jag bara ge upp, sudda ut folk ur mitt liv. Få minnesförlust för då glömmer jag allt.

 

Men ändå så finns de bara en person som både kan få mig att må bra och så jävla dåligt.

Jag måste ta och tänka över hur jag vill ha mitt liv, för jag kan inte fortsätta ha de så här, antinge är det de ena eller så är det de andra..