3 veckor har gått sedan vi vart tillsammans!
Jag kan inte förklara hur glad jag är att jag har dig!
Att du finns vid min sida och oftast :p lyssnar på mig.
Jag är glad att jag kan prata med dig, förstår mig och ler.
Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som dig.

Hoppas att de här är början på nånting som kommer att hålla föralltid! <3

Jag måste vara med och tävla om detta tangentbord!
Gjort för blondiner ;) Kan ju inte bli bättre.

Jag färgar dock bort min blonda färg för att dölja att jag är "osmart" :D

Men jag är med och tävlar om denna! :D



Tävlingen avslutas den 11Juli!

Kanske dags att skriva lite här, ge folket en uppdatering kanske ;)
Inte för att jag vet om jag vill och känner mig för att dela med mig, dom flesta har ju facebook och bdb.
Har inte orkat att skriva i bloggen pga div saker.

Jag är nu mera i ett förhållande tillsammans med jimmy sedan nån vecka tillbax.
Trivs och njuter av vardagen tillsammans med honom.
Han får mig verkligen att må bra efter allt som har hänt.

Har även avlivat Bailey i mitten på maj, han fick efter mycke om och men somna in!
Jag tyckte de va bäst för honom på alla sett och viss!
Har mått dåligt över det men känner att jag måste gå vidare.

Puma har ju flyttat hem till underbara Elli där hon trivs som fisken i vattnet ;D Så glad för det!

Har väl inte hänt så värst mycke i mitt liv.

Jobbar om inte annat.

Just nu sitter jag å karln och nördar vid varsin dator ( bra info va? :D )
Ska väl snart släcka ner och bege oss till sängs, har en lust att gå och duscha före iallafall,Kan ju vara en bra idé både och.
Vi har nånstans en plan på att åka till birsta, eller vi, jag vill ;) måste handla en sak eller några saker och vill ha med mig Jimmy.

Näe nu får de vara nog..
Ses..

Förra inlägget jag skrev så kändes de nu i efterhand lite fel, men just då kändes de som allt var så.
De är sant att jag inte orkar dölja smärtan och alla känslor jag bär på, jag vill ju kunna vissa min omgivning om jag är glad eller ledsen, bekymer jag bär på!
Men oftast har jag fått dölja detta pga vissa saker tyvärr!
Jag har inte kunnat sagt till mina vänner vad de har varit pga att personen inte vill att jag ska säga dens namn.

~ Jag har en viss person att tacka att jag leer och känner mig glad just nu!
En person jag verkligen känner som uppskattar mig för den jag är.
Jag kan även tacka alla vänner som finns vid min sida! ~

Allt är knas just nu i mitt liv, jag har en utredning som väntar mig,möten som ska tas i tur och jobb som innom en snart tid ska börjas!
Och mitt i allt så vill jag ha familj, vara lyckligt kär och känna att jag vill leva livet!

Jag ger ofta upp om jag stöter på hinder, jag orkar inte kämpa längre!
Men med tatton på vaden så har jag lovat att aldrig ge upp eller låta mig misslyckas!

Alla känslor jag har för en person börjar sakta svalna, de känns jobbigt, tror de är därför jag är som jag är.
Vi båda känner nog lika, att sakta försvinner alla våra timmer vi pratat, alla lyckliga stunder förändras till tomhet!
Det har varit så här mellan oss nu ett tag och för varje dag som går börjar sakta smsen bli mindre, vara glad om vi hinner pratar med varandra. Allt har blivit så jobbigt pga ett felsteg. 
Jag har varit rädd att såra personen pga allt möjligt, men personen har redan sårat mig då h*n gjorde sitt val i livet och jag insåg att de aldrig skulle bli vi.
Personen både äter och vill ha kvar kakan vilket känns otroligt jobbigt, jag vill inte dela med mig av den person jag tycker om, och jag håller inte på med andra pga hur jag känner för denna.
Är inte den typen av person efter allt som har hänt, man lär sig av sina misstag!

Personen jag känner allt detta för var jag otroligt förälskad i i början av allt!
Fick upp ögonen för varandra från första stund, de va verkligen kärlek vid första ögonkastet.
Men efter allt som har hänt så känns allt bara jobbigt, jag mår som jag mår, ena dagen glad och sprallig nästa dag vill jag knappt kliva ur sängen.
Hoppet är de sista som lämnar kroppen och de har jag märkt!
Personen jag skriver om har en stor betydelse i mitt liv och de kommer den alltid att ha vad som än händer.
Jag gav ett val och hoppades på att de skulle bli bra, men så vart inte fallet.
Vi står kvar och stampar på samma ställe och de är väldigt jobbigt.
Jag kan inte bara lämna allt jag känner och gå vidare, men den starka känslan jag hade börjar sakta försvinna.
Jag är rädd att bli sårad, hur sårad jag redan är.

~ Jag har en viss person att tackar för de som hänt, att jag nu ser ett ljus i slutet av tunneln att jag kanske får uppleva lycka igen och att jag kanske får känna att personen känner desamma, att allt blir besvarat på samma sett.. :) ~

Man förändras med tiden nått man kanske inte kan styra direkt själv, de har jag lärt mig och sett allt som förändrats med mig, allt från sambo,bonus förälder,till otrogenhet och svartsjuka.
Nått jag inte vill uppleva igen! Jag har fått nog av dom varorna. man lär sig av sina misstag.

Personen jag skriver om ger mig lycka och hopp varje gång jag ser h*n, varje gång jag får höra dens röst!
Men lyckan och hoppet varar en stund och slocknar sedan igen.
Saknaden tar på kraften en kraft jag kanske behöver lägga på annat.

H*n har sitt liv och jag måste ta tag i mitt liv och leva det!

Jag kämpar varje dag med att orka och ta modet, men känslor jag har tar över och jag vill njuta av tiden, vill inte förlora de hopp jag bär eller hur man säger.
Vill att allt som är mellan oss ska föralltid vara men så vill inte jag leva mitt liv, att vara ett andra handsval.

~ Just nu är jag glad innombord, just nu känner jag lycka nånstans där inne och en längtan som är stor... ~


Jag skriver inte detta för att få erat stöd eller för att ni ska bry er, jag skriver detta för att de är min blogg.
Jag skriver saker här för att få ut mig de, ett ställe där de är mitt..

Jag nämer inga namn eller personer jag träffar/träffat.
Jag nämer inga tidpunkter.
De kan vara en engångs förälskelse jag inte vill släppa och de kan vara nått annat oxså.

Ni får tro vem ni vill att det är, men jag säger ingenting, jag har träffat en hel del människor.

Klockan är snart 1 och de är den 14 april idag..
Jag känner mig sådär. Orkar inte dölja smärta eller de känslor jag bär på.

Tack till en viss person som finns vid min sida och får mig att le <3.
Du får mig att känna att jag är levande.

De har bara varit knas sista tiden och jag känner allt mer ofta för att ge upp allt.
Jag vågar inte göra saker, rädd att h*n ska bli sur, rädd för att göra nått som får mig att må dåligt för att h*n blir sårad, fast jag förstår inte riktigt dedär med att h*n blir sårad, h*n har ju sitt.
Men jag är redan sårad, jag vart sårad redan för länge sen då h*n gjorde sitt val, jag har mått så dåligt men lagt sånt åt sidan för att få känna glädjen h*n ger mig varje gång jag träffar h*n,jag lever med ett hjärta som är ihop tejpat, som lever på lyckan som mina vänner ger mig!
Jag är glad att ha vänner som finns och stöttar mig i alla väder som ställer upp när jag behöver hjälp som frågar hur de är när jag gör en ledsen gubbe!

TACK till er! Ni betyder otroligt mycke för mig! <3

Jag lever just nu på olycklig förälskelse, en förälskelse jag inte vet längre hur mycke den betyder för mig.
Men personen i fråga betyder så otroligt mycke för mig, men just förälskelsen jag vet inte riktigt längre.
Jag har satsat allt på detta, velat tagit de ett steg längre men inte kommit någonstans.
Jag har gett ett val ett val som inte var till någon nytta verkar de som.
Efter allt som har hänt så vill inte jag må dåligt, jag vill vara lycklig, lika lycklig jag var i början av allt detta.
Leendet jag bar på varje dag, skratten alla fick höra, lyckan av att få vara nära dig.
Jag trodde att allt var över för ett tag sedan, jag trodde att sista spiken var slagen för ett tag sedan jag trodde att de var nu min chans att gå vidare. Men jag fall tillbaka tillbaka till ett liv som får mig lycklig för stunderna.
Efter allt som hänt så blir de bara tjafs säger jag nått så blir de bara ännu mera tjafs.
Jag känner att vi inte längre kan säga ALLT till varandra utan att de uppstår nått.
Jag missförstår de h*n säger och h*n förstår inte längre sig på de jag säger. Allt känns jobbigt.
Du lever ditt liv tillsammans med de du har och jag lever inte mitt, Jag är fången om man nu ska kalla de så, jag är personen som inte kan röra andra för att de blir svartsjuka eller konstiga kommenarer, jag är fången som får skuldkänslor för att prata med andra personer,Jag är fången som inte vågar träffa andra för att jag är rädd att såra h*n.
H*n har sagt att jag får träffa andra umgås med andra om jag vill det,med de känns konstigt både för h*n och för mig,men att h*n kommer bli sårad får mig att må dåligt.
Men jag är redan sårad, fast i de som händer och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur.
Att säga stop och gå vidare, de funkar inte för mig. Jag blir förstörd. Men kanske ända sättet.

Det är inte personens fel att jag känner som jag gör, det är bara jag som kan ändra på hur jag känner.
Jag menar inge illa till den jag är förälskad i de är bara de att jag är fast fortfarande, fast den personen har ett liv lever sin vardag med annat och den här personen kan utnjyttja de till fullo för jag finns där alltid.
Ett tag skulle jag kunna ge personen mitt liv bara för att den skulle få vara lycklig.
Nu känner jag att mitt liv är mitt liv, jag tänker inte ge upp de för någon jag aldrig kommer att få.

Hur många andra jag träffat under den här tiden som de inte blivit något med för att jag känner som jag gör.
Hur många som sagt att jag är värd allt i värden så faller jag endå tillbaka till h*n som inte äns kan ge mig de jag vill.

Jag skriver inte detta för att få erat stöd eller för att ni ska bry er, jag skriver detta för att de är min blogg.
Jag skriver saker här för att få ut mig de, ett ställe där de är mitt..

Jag nämer inga namn eller personer jag träffar/träffat.
Jag nämer inga tidpunkter.
De kan vara en engångs förälskelse jag inte vill släppa och de kan vara nått annat.

Ni får tro vem ni vill att det är, men jag säger ingenting, jag har träffat en hel del människor.